Dina slitna, äckliga, illaluktande skor envisas med sin närvaro. Det är så äckligt att jag tappar aptiten bara jag tänker på dina tygstycken du kallar skor. En gång, när vi promenerade hand i hand längs kullerstensgatorna i kvarteren där vi bodde, trampade jag på din häl med flit. Jag ljög och sa att jag råkade. Du sa “det är lugnt älskling”. Jag sa att jag fick dåligt samvete, men jag ljög igen. I hemlighet ville jag ta dina skor och bränna upp dem. Som du fick mig att brinna när du sa hej då. För det är så det slutar i de olyckliga sagorna. I olyckliga sagor kanske någon dör i slutet. Visserligen lever jag kvar i ett skal som vandrar på denna planet. Men innerst inne är jag död och askan efter branden är samlad som en klump, redo att exploderas ut i luften vid nästa brand. Är jag rädd för kärleken nu då? Nja. Du banade vägen för mig att gå vidare på. Och vilken väg du skapade. Ditt genidrag, genom att göra dig till den förnämsta av alla, kommer nog visa sig vara förödande. Din själ, din aura, din sfär, lever inuti mig tills dagen jag dör - och även dina fula, äckliga skor.