Hon har ju liksom allt det där jag vill ha, och så mycket mer. Det är på en helt annan nivå som hon vandrar. Att det kan tänka sig finnas en sådan lycka, en sådan glädje, en sådan kärlek i en så liten kropp. Visst är jag den mest lyckosamme mannen på jorden? Det är jag minsann. Mitt leende syns på flera tusen mils avstånd. Det är leendet jag får när hon tar tag i mitt ansikte med sina båda händer, och tittar mig i ögonen med sina himmelsblå ögon.
Den där sensommardagen, då vi hade varit vi i fem år, bar hon den där vita klänningen som hon hade älskat sedan dag ett. På hennes fötter satt de slitna Converse som vi hade klottrat på hela sommaren.
“18 juni - Italien” står det på den vänstra.
Lite längre ner står det “om fem år igen”.